Varför är det så provocerande att hålla sig igång?
- Kennet Bath
- för 18 timmar sedan
- 5 min läsning
Uppdaterat: för 48 minuter sedan
Jag börjar med att säga att jag får väldigt mycket positiv respons på att jag tränar, håller mig aktiv och försöker sköta min hälsa. Människor hör av sig och berättar att de blivit inspirerade att börja röra på sig, gå ned i vikt eller återvända till gymmet efter många år. Det gör mig både glad och ödmjuk.
Men det finns också en annan sorts kommentarer:
”Vad ska det där vara bra för? Tror du att du kommer att leva längre? Tror du att du är bättre än andra? Du är för extrem.”
Det märkliga är att jag inte säger åt dessa människor hur de ska leva. Jag tränar min kropp, äter på mitt sätt och berättar ibland om det. Ändå tolkas mitt val av vissa som en kritik mot deras. Och då börjar jag fundera: Vad är det egentligen som är så provocerande med att någon försöker hålla sig frisk, stark och fungerande så länge som möjligt?
Om vi vänder på frågan
Tänk om jag skulle gå fram till någon och säga:
”Varför har du låtit dig bli så överviktig? Varför dricker du alkohol tre eller fyra dagar i veckan? Tror du att du är något? Varför är du så extrem åt andra hållet?”
Det vore naturligtvis respektlöst. De flesta av oss förstår att vi inte ska kommentera andras kroppar, vanor och hälsa på det sättet. Varje människa har sin historia, sina förutsättningar och sina svårigheter.
Men av någon anledning verkar gränsen ibland försvinna när kommentaren riktas mot den som tränar mycket, tackar nej till ännu ett glas eller prioriterar sömn och återhämtning. Då kan det plötsligt anses helt acceptabelt att kalla personen besatt, självupptagen eller extrem.
Jag tycker att det är en märklig dubbelmoral.
Det är kanske inte träningen som provocerar. Jag tror inte att det egentligen är hantlarna, promenaderna eller matlådorna som stör. Det som kan skava är vad de råkar väcka hos den som tittar.
Vi människor jämför oss ständigt med varandra. Ofta sker det utan att vi ens märker det. När någon i ungefär samma ålder lyckas göra något som vi själva har skjutit upp kan jämförelsen bli obekväm. Den andra personen behöver inte säga ett enda dömande ord. Det kan ändå kännas som om en fråga ställs:
”Om han kan prioritera sin hälsa – varför gör inte jag det?”
Den frågan kan bli början på inspiration. Men den kan också väcka skuld, irritation eller försvar. Då är det ibland lättare att avfärda den andre som extrem än att fundera över sin egen situation.
En tyst spegel kan kännas som kritik
Inom psykologin finns ett fenomen som brukar kallas ”do-gooder derogation”. Förenklat innebär det att människor ibland nedvärderar den som gör ett val som uppfattas som bättre eller mer moraliskt. Inte nödvändigtvis för att personen har predikat eller kritiserat, utan för att beteendet i sig kan upplevas som en tyst förebråelse.
Forskningen har bland annat studerat reaktioner på vegetarianer, men principen känns igen från många områden: träning, alkohol, ekonomi, miljö och arbetsmoral. När någon avviker från gruppens vanor kan det rubba den bekväma uppfattningen att ”alla gör ungefär som jag”.
Det betyder förstås inte att varje kritisk kommentar beror på avundsjuka. Ibland kan vi som pratar mycket om hälsa faktiskt uttrycka oss klumpigt eller låta mer dömande än vi avser. Den självkritiken behöver också finnas.
Men det förklarar varför ett helt personligt val ibland möts som om det vore en anklagelse.
”Du tror väl inte att du lever för evigt?”
Nej. Det tror jag självklart inte. Jag tränar inte för att besegra döden. Jag tränar för att öka chansen att kunna leva medan jag lever. Jag vill kunna resa, arbeta, bära matkassar, resa mig från golvet och fortsätta göra sådant jag tycker om. Jag vill ha så många friska och självständiga år som möjligt.
Ingen kan garantera att träning ger ett långt liv. Sjukdomar och olyckor drabbar även människor som sköter sig exemplariskt. Hälsa är inte ett moraliskt betyg, och ohälsa är inte ett personligt misslyckande.
Men vi vet att fysisk aktivitet och styrketräning kan förbättra många av de förmågor som avgör hur vi fungerar med stigande ålder. För mig räcker det som anledning.
När omtanke uppfattas som kontroll
Det finns också något som kallas psykologisk reaktans. När människor upplever att någon försöker bestämma över dem eller begränsa deras frihet uppstår ofta en impuls att göra motstånd. Det gäller även hälsobudskap.
”Du måste träna.” ”Du borde gå ned i vikt.” ”Du får inte äta det där.” Sådana formuleringar kan skapa mer försvar än förändring.
Därför försöker jag skilja mellan att inspirera och att kontrollera. Jag kan berätta vad jag själv gör, vad jag har lärt mig och vad forskningen visar. Men beslutet tillhör alltid den enskilda människan.
Samtidigt måste samma respekt gå åt båda hållen. Den som väljer att träna ska inte behöva be om ursäkt för det. Den som tackar nej till alkohol är inte tråkig. Den som prioriterar sin sömn tror sig inte vara bättre än andra.
Är det verkligen extremt?
Ordet ”extrem” används ofta märkligt när det gäller hälsa.
Att lägga några timmar i veckan på att bygga och bevara den kropp som ska bära oss hela livet kan beskrivas som extremt. Samtidigt betraktas det som normalt att sitta still större delen av dagen, sova för lite och använda alkohol som självklar avkoppling flera kvällar i veckan.
Jag säger inte att alla ska leva som jag. Jag har tränat i större delen av mitt liv, jag tycker om det och det är en viktig del av både mitt arbete och min identitet. Min nivå passar inte alla.
Men kanske behöver vi fundera över var vi har lagt ribban för vad som räknas som normalt – och varför ansträngning ibland provocerar mer än självförsummelse.
Jag vill inte vara bättre – jag vill må bättre
Det här är kanske den viktigaste skillnaden. Jag tränar inte för att vara bättre än någon annan. Jag tränar för att må bättre än jag själv hade gjort om jag lät bli. Jag tävlar inte mot människan bredvid mig. Jag försöker ta ansvar för den kropp och det liv jag har fått. Om det dessutom inspirerar någon annan är det fantastiskt. Om någon annan väljer annorlunda är det deras beslut.
Men låt oss sluta göra hälsosamma val till något misstänkt. Låt oss sluta förlöjliga människor som försöker förändra sina liv. Och låt oss framför allt sluta tolka någon annans disciplin som en personlig förolämpning.
Nästa gång en aktiv människa väcker irritation kanske frågan inte behöver vara: ”Vem tror han att han är?”
Kanske kan frågan i stället vara:
”Finns det någonting här som också skulle kunna göra mitt liv lite bättre?” För inspiration är ingen anklagelse. Och att ta hand om sin kropp är inte ett påstående om att man är mer värd än någon annan.
Det är bara ett försök att kunna fortsätta leva livet fullt ut – så länge det går.
Allt gott, Kennet
Källor och vidare läsning
