”Det är inte ditt fel” har blivit viktbranschens bekvämaste budskap
”Det är inte ditt fel” har blivit viktbranschens bekvämaste budskap. Allt oftare möts människor som kämpar med sin vikt av samma budskap: Det är inte ditt fel. Samhället, generna, hormonerna och livsmedelsindustrin arbetar emot dig. Mycket av detta är sant.
Men när vår vilja att inte skuldbelägga människor övergår i att vi tar ifrån dem deras eget ansvar gör vi dem en otjänst. Och kanske borde vi också fråga oss varför vi resonerar så annorlunda kring övervikt än kring exempelvis rökning.
”Jag förstår inte. Jag äter nästan ingenting, men går ändå inte ner i vikt.” Jag har hört den meningen fler gånger än jag kan minnas. Efter mer än 40 år inom träning och viktminskning och arbete med tusentals människor har jag lärt mig att inte argumentera emot.
Jag brukar i stället säga:
Låt oss ta reda på det.
Vi börjar registrera maten. Väga. Mäta. Skriva upp. Och ganska ofta händer något intressant.
”Nästan ingenting” visar sig vara betydligt mer än personen själv trodde. Lite nötter på eftermiddagen. En latte. Några ostskivor. Dressingen på salladen. Ett par glas vin. En glass. Något framför tv:n. Varje sak för sig känns obetydlig. Tills vi räknar ihop dem.
Det här betyder inte att människor ljuger. Jag tror tvärtom att de allra flesta är helt uppriktiga när de säger att de inte förstår varför de inte går ner i vikt. Problemet är att vi människor är ganska dåliga på att uppskatta hur mycket energi vi faktiskt får i oss.
Kroppen räknar kalorier även när vi själva inte gör det.
”Det är inte ditt fel"
Samtidigt har något hänt i diskussionen om övervikt. I den fullt rimliga ambitionen att sluta skuldbelägga människor har pendeln börjat svänga väldigt långt åt andra hållet.
Ett budskap återkommer:
”Det är inte ditt fel.”
Och naturligtvis finns det mycket sanning i det. Vi vet i dag att kroppsvikt är betydligt mer komplicerat än den gamla förenklingen ”ät mindre och rör dig mer”.
Gener påverkar.
Hormoner påverkar.
Vissa läkemedel påverkar.
Stress och sömn påverkar hunger och beteende.
Psykisk hälsa kan påverka.
Ekonomi och livssituation påverkar.
Dessutom lever vi i en miljö där energität, smaklig och lättäten mat finns tillgänglig nästan dygnet runt.
Förutsättningarna är definitivt inte lika för alla.
Men därifrån till att antyda att individen nästan saknar möjlighet att påverka sin situation är steget väldigt långt.
Det är skillnad på att säga:
”Det finns många faktorer som påverkar din vikt.”
och:
”Det finns väldigt lite du själv kan göra åt din vikt.”
Det första skapar förståelse. Det andra riskerar att skapa maktlöshet. När blev ansvar samma sak som skuld? Jag tror att vi blandat ihop två helt olika begrepp: skuld och ansvar.
Jag skulle aldrig säga till en människa: ”Det är ditt eget fel att du är överviktig.”
Skam hjälper sällan någon att förändra sitt liv.
Men jag har inga problem med att säga:
”Om du vill förändra din situation behöver du själv vara en aktiv del av förändringen.”
Det är inte skuldbeläggande. Jag tycker att det är respekt. För om mina handlingar påverkar resultatet betyder det också att jag kan förändra resultatet. Det är ju ett positivt budskap.
Du kan inte välja dina gener.
Du kan inte alltid välja vilka läkemedel du behöver.
Du kan inte kontrollera allt som händer omkring dig.
Men de flesta människor kan påverka vad de äter, hur mycket de äter, hur mycket de rör sig och vilka vanor de upprepar varje dag. Inte perfekt. Inte varje dag. Men tillräckligt mycket för att det över tid kan göra en enorm skillnad.
Tänk om vi sa samma sak till rökaren
Här tycker jag att det finns en intressant jämförelse. Tänk om vi pratade med rökare på samma sätt.
”Det är inte ditt fel att du röker.”
Nikotin är beroendeframkallande. Tobaksbolagen har under decennier utvecklat och marknadsfört produkter som människor har mycket svårt att sluta använda.
Din hjärna har vant sig vid nikotin.
Din omgivning kan ha påverkat dig.
Du kanske började röka när du var 16 år och har rökt i 30 år.
Det finns alltså väldigt mycket som förklarar varför en människa fortsätter röka.
Men vad säger samhället ändå till rökaren?
Du bör sluta.
Vi betraktar inte det som ett övergrepp. Vi betraktar inte informationen som skuldbeläggning.
Tvärtom. Vi skriver med stora bokstäver direkt på cigarettpaketen att rökning dödar och orsakar allvarliga sjukdomar.
Vi begränsar marknadsföringen.
Vi reglerar var människor får röka.
Vi beskattar tobaken hårt.
Och vi erbjuder hjälp till den som vill sluta.
Budskapet är egentligen ganska tydligt:
Ja, nikotin är beroendeframkallande. Ja, tobaksindustrin har ett ansvar. Men du behöver fortfarande försöka sluta röka.
Varför? Därför att något kan vara svårt utan att vara omöjligt.
Varför resonerar vi så annorlunda kring mat?
Mat och cigaretter är naturligtvis inte samma sak. Vi behöver mat för att överleva. Vi behöver inte cigaretter. Socker är inte nikotin. En chipspåse är inte ett cigarettpaket.
Det är viktigt att säga.
Men principen är ändå intressant. Vi omges av produkter som är väldigt lätta att överkonsumera.
Godis.
Glass.
Kakor.
Sockersötad läsk.
Chips och andra snacks.
Produkter med kombinationer av fett, socker och salt som gör dem smakliga och ofta väldigt energitäta.
De finns i mataffären.
På bensinstationen.
Vid kassan.
På bio.
På flygplatsen.
På restaurangen.
I mobilen genom hemleverans.
Nästan dygnet runt.
Om vi samtidigt hävdar att vår moderna matmiljö är en viktig förklaring till övervikt måste vi våga följa resonemanget hela vägen.
Om samhället är riggat för att vi ska äta för mycket – varför ställer vi då inte hårdare krav på dem som riggar det? Tänk om kalorierna stod på framsidan
Vi har vant oss vid enorma varningstexter på cigarettpaket. Tänk om vi åtminstone krävde samma tydlighet kring energitäta livsmedel. Inte en dödskalle på godispåsen. Inte texten ”godis dödar”.
Det vore både felaktigt och löjligt. Men information. Tydlig information. I dag anges näringsinnehåll ofta per 100 gram och ibland per portion.
Men konsumenten äter inte alltid 100 gram eller den portionsstorlek tillverkaren valt. Många kan inte räkna ut vad det innehåller, t o m texten är superliten ofta.
Så varför inte skriva tydligt på framsidan:
HELA PÅSEN: 1 350 KCAL
eller:
DENNA FLASKA INNEHÅLLER 106 GRAM SOCKER (30-35 sockerbitar)
Inte gömt i en liten tabell på baksidan. Utan där konsumenten faktiskt ser det. Sedan får en vuxen människa fatta sitt eget beslut. För det är också ansvar. Inte förbud. Inte skam. Information.
Kroppen bryr sig inte om vad som står i reklamen
Det har samtidigt blivit populärt att säga att man inte behöver räkna kalorier. Och självklart behöver ingen gå omkring resten av livet med en köksvåg. Men om en person under tio år försökt gå ner i vikt utan att lyckas, varför skulle vi inte vilja ta reda på hur mycket energi personen faktiskt får i sig?
Det är inte ett straff. Det är information.
En liten näve nötter kan innehålla ett par hundra kalorier.
Olivoljan innehåller kalorier.
Vinet innehåller kalorier.
Glassen innehåller kalorier.
Chipsen innehåller kalorier.
Och de försvinner inte för att vi inte registrerar dem. Det betyder inte att alla kalorier är näringsmässigt likvärdiga. Protein, grönsaker, godis och alkohol påverkar kroppen, mättnaden och hälsan på olika sätt. Men energin finns fortfarande där.
Kroppen bryr sig inte om vi räknade den eller inte.
Viktminskningsbranschen måste också granskas
Sedan kommer vi till den del som min egen bransch kanske inte alltid tycker är lika rolig att diskutera.
Långsiktig viktminskning är svår. Forskningen visar att viktåtergång är mycket vanlig. Många kan gå ner i vikt under några månader. Betydligt fler har svårt att behålla hela viktminskningen under flera år.
Det borde göra oss som arbetar med viktminskning ödmjuka.
För om människor år efter år köper nya dieter, appar, kostscheman, medlemskap och coachning men ändå återkommer med samma problem måste vi våga fråga: Vad är det egentligen vi säljer?
Och kanske en ännu obekvämare fråga: Vem tjänar på budskapet ”det är inte ditt fel”?
Det är ett fantastiskt säljbudskap
Tänk dig två annonser.
Den första säger:
”För att lyckas behöver du sannolikt förändra vissa vanor. Du behöver kanske väga maten under en period. Lära dig mer om kalorier. Promenera när du hellre sitter i soffan. Träna även vissa dagar när du inte känner för det. Och ibland behöver du säga nej.”
Inte världens sexigaste reklam.
Den andra säger:
”Du har försökt allt. Det är inte ditt fel.”
Vilken tror ni får flest klick?
Jag vet vilken jag skulle sätta mina pengar på. Och om nästa steg är ett program som kostar ett par tusen kronor i månaden och kanske innebär ett långt abonnemang tycker jag att frågan blir ännu mer relevant. Vi som arbetar med viktminskning måste vara försiktiga så att empati inte förvandlas till försäljningsstrategi.
Det är bra att befria människor från skam. Det är något helt annat att befria dem från föreställningen att deras egna handlingar spelar roll.
Jag arbetar själv i branschen
Jag vill vara tydlig med min egen position.
Jag driver själv ett företag som arbetar med viktminskning.
Jag har alltså också ett ekonomiskt intresse i den här branschen.
Därför tycker jag att samma resonemang måste gälla oss.
Ansvar.
Om vi kräver att kunden ska följa programmet måste kunden kunna ställa krav på oss.
Om vi lovar ett visst resultat måste vi vara beredda att stå bakom det.
I vårt eget program har vi därför valt en pengarna-tillbaka-garanti enligt programmets villkor.
Det betyder inte att vår metod är den enda som fungerar.
Det betyder inte heller att alla människor kommer att lyckas. Mden lyckas de inte skall vi åtminstone inte ha en ekonomisk uppsida på det.
Men principen tycker jag är viktig:
Om vi kräver ansvar av kunden måste kunden kunna kräva ansvar av oss.
Jag älskar också glass
Ibland får diskussionen om livsstil det att låta som om människor som tränar och håller vikten lever i någon parallell verklighet där frestelser inte finns. Jag önskar att det vore så.
Jag älskar glass. Jag skulle utan problem kunna äta glass varje kväll. Det gör jag inte.
Jag tycker inte heller att varje träningspass är fantastiskt. Vissa dagar vill jag hellre göra något annat.
Jag tränar ändå. Inte för att jag har någon magisk motivationsgen. Utan för att jag har bestämt mig för vad som är viktigt för mig.
Jag unnar mig saker.
Men jag har också lärt mig att det är skillnad på ibland och varje dag. En ganska stor del av hälsa handlar faktiskt om något så gammaldags som att ibland avstå från något man vill ha nu, för att få något man vill ha ännu mer senare.
Tre parter – tre ansvar
Kanske är det här vi borde landa. Vi behöver sluta leta efter en enda skyldig.
Livsmedelsindustrin har ett ansvar.
För vilka produkter den utvecklar, hur de marknadsförs och vilken information konsumenten får.
Samhället har ett ansvar.
För folkhälsa, utbildning, reglering och för att människor får begriplig information om vad de faktiskt äter.
Men sedan finns en tredje part.
Individen.
Jag har också ett ansvar.
För vad jag köper.
För vad jag stoppar i munnen.
För hur mycket jag äter.
För om jag rör på mig.
För om jag söker hjälp när jag inte klarar förändringen själv.
Det ena ansvaret tar inte bort det andra.
Tobaksindustrins ansvar gör inte rökaren maktlös.
Samhällets ansvar gör inte individens val betydelselösa.
Och livsmedelsindustrins ansvar innebär inte att kalorierna i min chipspåse upphör att existera.
Det kanske inte är ditt fel – men du är inte maktlös
Jag vill inte tillbaka till en tid då människor med övervikt fick höra: ”Ät mindre och skärp dig.”
Vi vet bättre än så.
Övervikt är komplext.
Biologi spelar roll.
Miljö spelar roll.
Psykologi spelar roll.
Ekonomi spelar roll.
Men våra handlingar spelar också roll.
Alla dessa saker kan vara sanna samtidigt. Därför skulle jag vilja ersätta ”det är inte ditt fel” med ett budskap som jag tycker visar betydligt större respekt för människan:
Det kanske inte är ditt fel att du hamnade där du är.
Men du är inte maktlös inför vad som händer härifrån.
Du kan lära dig mer.
Du kan förändra dina vanor.
Du kan börja promenera.
Du kan börja träna.
Du kan förändra vad och hur mycket du äter.
Du kan be om hjälp.
Du kan misslyckas på måndag och börja om på tisdag.
Och du kan ta ansvar utan att känna skuld.
För ansvar betyder inte:
”Skyll dig själv.”
Ansvar betyder:
”Jag kan faktiskt göra något åt det här.”
Och i en bransch som gärna säljer hopp tycker jag att det kanske är det mest hoppfulla budskapet av alla.
Allt gott, Kennet Båth
Entreprenör, tränare och grundare av Bodyweight. Bodyweight Diet. Healthy Years. Har arbetat med träning och viktminskning i över 40 år.
