När blev gymmet en inspelningsstudio?

Det brukade räcka att gå till gymmet, träna och gå hem. I dag tycks träningspasset inte vara avslutat förrän det har filmats, redigerats och publicerats. Frågan är bara vad som händer med gymmet när varje tränande börjar betrakta lokalen som sin egen inspelningsstudio.

Jag har tillbringat en stor del av mitt liv på gym. Jag började arbeta som tränare redan på 1980-talet och har följt utvecklingen från enkla styrketräningslokaler till dagens moderna gym med avancerade maskiner, appar och digitala träningsprogram.

Mycket har blivit bättre. Utrustningen är bättre, kunskapen är större och fler människor har förstått vikten av styrketräning.

Men någonting annat har också hänt.

Gymmet håller sakta på att förvandlas till en inspelningsstudio. Överallt står mobiltelefoner uppställda på stativ. De placeras framför maskiner, mellan bänkar och mitt i gångarna. Personen framför kameran gör sitt set, granskar filmen, flyttar stativet, spelar in igen och kontrollerar resultatet en gång till.

Och det handlar inte längre bara om influencers eller människor som arbetar med träning. Alla verkar vilja dokumentera allt. Jag kan inte låta bli att undra:

Vad gör man egentligen med alla dessa filmer?

När började allt behöva dokumenteras?

Det här är naturligtvis inget helt nytt fenomen. Människor har filmat sina lyft och övningar på gymmet i flera år. Jag kan inte säga exakt när det började bli vanligt, men jag kan konstatera att det blir mer och mer.

Tidigare såg man någon enstaka person ställa upp sin telefon för att filma ett tungt lyft eller kontrollera tekniken. Nu kan flera stativ stå framme samtidigt, ibland i den gång där andra människor ska ta sig fram.

Det verkar nästan som om träningen inte längre räcker i sig. Den måste också sparas, visas upp och få en publik.

Kanske läggs filmerna ut på Instagram eller TikTok. Kanske skickas de till en coach. Kanske sparas de bara bland tusentals andra klipp som ingen någonsin kommer att titta på igen.

Jag har inget emot att människor är stolta över sin träning. Om en film ger motivation, hjälper någon att förbättra sin teknik eller inspirerar andra att börja träna finns det en tydlig poäng. Problemet uppstår när den egna dokumentationen börjar gå före hänsynen till alla andra.

”Jag betalar också för att träna här”

När man ifrågasätter ett stativ som står mitt i gången eller en kamera som filmar rakt över en stor del av gymmet kommer ofta samma svar: ”Jag betalar också för att träna här.” Ja, det gör du. Men det gör alla andra också.

Ett gymkort ger dig rätt att använda gymmet. Det ger dig inte ensamrätt till golvytan framför en maskin, gången mellan redskapen eller människorna som råkar hamna i bakgrunden på din film.

Ett gym är en gemensam miljö. Där måste vi kunna röra oss säkert, komma åt utrustningen och träna utan att behöva fundera på om vi samtidigt medverkar i någon annans innehåll.

Det som stör är sällan att någon filmar ett enstaka set. Det som skapar irritation är anspråket på omgivningen: stativet som blockerar vägen, tagningen som måste göras om och blicken som antyder att andra ska vänta eller flytta sig för att inte förstöra filmen.

Plötsligt blir den som försöker passera problemet – inte den som har byggt en privat studio mitt i lokalen.

Jag filmar också – men det går att göra med hänsyn

Jag arbetar själv som personlig tränare och filmar ibland på gymmet. Om jag ska lägga in en ny övning i min övningsdatabas behöver jag naturligtvis spela in den.

Skillnaden är hur jag gör det.

Jag låter någon annan filma mig. Vi väljer en tid och en plats där vi stör så lite som möjligt. Vi blockerar inte gången och förväntar oss inte att hela gymmet ska anpassa sig efter vår inspelning.

Det tar kanske några minuter. Sedan är vi klara. Det borde egentligen inte vara mer komplicerat än så.

Att du behöver filma betyder inte att alla andra behöver bli en del av produktionen. Hänsyn är inte ett hinder för din träning eller ditt innehåll. Det är en grundregel när många människor delar samma yta.

Mobilen skapar ett annat problem också

Stativ och filmande är bara en del av förändringen. Det andra problemet är det ständiga scrollandet mellan seten.

Självklart behöver vi vila när vi styrketränar. Vid tung träning kan flera minuters vila vara motiverad. Men det är skillnad mellan planerad återhämtning och att försvinna in i telefonen.

Många gånger har jag sett någon göra ett set, ta upp mobilen och sedan sitta kvar på maskinen och scrolla i fem eller tio minuter. Personen tappar helt uppfattningen om tiden medan andra väntar.

När gymmet är nästan tomt spelar det kanske mindre roll. När lokalen är full skapar det en enorm irritation och en dålig stämning.

Maskinen används inte, men den är ändå upptagen.

Jag brukar säga till. Det mottas inte alltid särskilt väl. Ibland blir jag säkert betraktad som en gnällig gammal gubbe. Det tar jag gärna. Jag är där för att träna.

Jag har inga problem med att någon vilar mellan sina set. Men om vilan ska vara lång kan man erbjuda andra att köra emellan. Och om man har scrollat så länge att man inte längre vet om man vilar två, fem eller tio minuter är det kanske dags att lämna maskinen en stund.

Ska vi behöva särskilda fotogym?

Var ska detta sluta?

Kommer vanliga gym till slut att behöva införa särskilda filmzoner? Särskilda tider för fotografering? Eller får vi kanske två typer av gym: ett för människor som vill träna och ett för människor som vill producera innehåll?

Det låter överdrivet, men utvecklingen går åt ett håll där gymägarna snart behöver bli tydligare.

En rimlig policy skulle kunna vara:

• inga stativ i gångar eller utrymningsvägar

• ingen filmning där andra personer tydligt kommer med utan att ha godkänt det

• korta inspelningar när gymmet är fullt

• fråga innan en stor yta tas i anspråk

• låt andra träna mellan seten om vilan blir lång

• särskilda filmzoner för den som behöver spela in mer omfattande material

Det handlar inte om att förbjuda telefoner eller stoppa all filmning. Det handlar om att återställa en enkel princip: Din frihet på gymmet slutar där den börjar begränsa alla andras möjlighet att träna.

Gymmet är en gemensam träningsplats

Jag har sett många trender komma och gå under mina mer än 40 år i träningsbranschen. Vissa har gjort träningen bättre. Andra har mest gjort den mer komplicerad.

Mobiltelefonen är ett fantastiskt verktyg. Den kan visa träningsprogram, mäta vilotider, spela musik, ge teknisk återkoppling och göra det möjligt att arbeta med en coach på distans.

Men ett bra verktyg kan också användas utan eftertanke. Vi behöver inte dokumentera varje set. Vi behöver inte ockupera en hel gång för att hitta den perfekta kameravinkeln. Och vi behöver inte sitta kvar på en efterfrågad maskin i tio minuter för att se vad som har hänt i flödet sedan vårt förra set.

Kanske behöver vi ibland lägga ned telefonen och komma ihåg varför vi gick till gymmet från början.

För att träna. Inte för att spela huvudrollen i en film där alla andra förväntas vara statister.

Vad tycker du? Är filmandet och mobilanvändandet ett växande problem på gymmen – eller är jag bara en gnällig gubbe som borde vänja mig?

Allt gott, Kennet Gnälliga gubben