Jag är 63 år och jag tror mina bästa år fortfarande ligger framför mig

Jag har levt i 63 år. Byggt företag i över 40 av dem. Upplevt framgångar, gjort misstag, tjänat pengar, förlorat pengar, älskat, förlorat och börjat om.

Och vet du vad? Jag känner mig långt ifrån färdig.

Tvärtom. Jag tror att en av de mest intressanta perioderna i mitt liv precis har börjat.

När jag var yngre handlade mycket om att lyckas. Bygga företag, skapa ekonomisk trygghet och bevisa att jag kunde förverkliga mina idéer. Men någonstans på vägen insåg jag något.

Jag hade redan tillräckligt. Jag hade skapat den ekonomiska trygghet jag behövde för resten av livet. Jag behövde inte längre jaga nästa miljon, nästa företag eller nästa framgång för att bevisa att jag duger.

Och då hände något fantastiskt. Jag började göra saker för att jag ville. Inte för att jag måste.

I dag drivs jag mer av passion än av ekonomiska mål. Jag tränar fortfarande styrka fem dagar i veckan. Promenerar varje dag och försöker ta hand om min kropp. Inte för att bli 30 igen. Utan för att kunna fortsätta resa, arbeta, uppleva saker och vara aktiv tillsammans med människor jag älskar.

Jag tränar inte för att hålla fast vid ungdomen. Jag tränar för att investera i framtiden. 

Det finns också en fantastisk frihet i att bli äldre. Jag behöver inte längre imponera på någon. Inte ha den finaste bilen, det största huset eller det mest imponerande visitkortet. Jag vet bättre vilka människor jag vill ha omkring mig. Jag har lättare att säga nej. Och jag bryr mig betydligt mindre om vad andra tycker.

Det är en sorts rikedom som är svår att mäta i pengar. 

Jag har nyligen börjat skriva på en ny bok och uppföljaren till boken När är nog, nog? Arbetstiteln är Championship Distance. Uttrycket kommer från boxningen och handlar om de sista ronderna i en mästerskapsmatch. Jag tycker det är en fantastisk metafor för den senare delen av livet. Vi har gått många ronder. Vunnit, förlorat, tagit emot slag och ibland varit nere för räkning. Men vi har rest oss. Och nu har vi något vi inte hade när matchen började.

Erfarenhet. Perspektiv. Och förhoppningsvis en bättre förståelse för vad som verkligen betyder något.

Varför skulle vi då betrakta de sista ronderna som mindre värdefulla? Jag vet att tiden inte är obegränsad. Men just därför vill jag använda den så bra jag kan. Jag vill fortsätta skapa, utvecklas, resa, älska och vara nyfiken.

Jag har slutat jaga det jag redan har. Men jag har inte slutat drömma om det jag ännu inte har upplevt.

Jag är 63 år. Jag är inte färdig. Långt därifrån. Och jag tänker göra mitt bästa för att gå hela distansen.

Hur ser du på de kommande 10–20 åren? Som en långsam nedtrappning eller som en möjlighet att uppleva några av livets bästa år?

Jag vet vilket alternativ jag väljer. ❤️

Allt gott, Kennet Båth